Fan, inne på tredje diet dagen. Bra kämpat säger jag bara ;)

Helvete vad äckligt måltidsersättning är. Fyfan! Köpte en med Jordgubbssmak. Har druckigt väldigt lite och får typ kväljningar utav den. Men man vänjer sig väl? Hoppas det iaf. Tagit mig en halvtimme för att få i mig 2 dl.

Jag ska gå ner i vikt. Jag ska lägga om min kost.

Sånna här dagar är det perfekt med Voddler. :)

Ikväll blev det en mysig hemmakväll för min del. Mysigt och mysigt men..

Gårkvällen var jäveluiskt jobbig. Idag är det mycket båttre. Ibland måste man väl bara få agera ut. Känna starka känslor över hur saker och ting är.

Om ni läser rätt så misstolkas det inte. Jag måste bara skriva av mig lite..


Jag känner mig ensammast på jorden just nu. Jag känner mig urkass och väntar nästan på att någon kommer att säga hejdå till mig, på ett eller annat sätt.
Även om man står här med massor av folk runt omkring, grannar, kompisar, Samuel. Alla. Så finns det inga hus eller några träd alls förutom jag som står där, och undrar vart jag ska ta vägen. Och alla runt omkring existerar inte. Allt man vet är att man bara står där helt ensammen i mörkret.

Ensamheten är värst av alla känslor. Man kan tilloch med känna av den när man är med någon. Hur roligt man än har, men någonting fattas.

Osäkerheten på sig själv är inte bättre den. Jag känner mig som en urkass flickvän, jag känner mig urkass som vän, som familjemedlem.

Tårarna bara forsar just nu...

Att osäkerheten bryter in känns mest jobbigt, eftersom jag vet att sånt kan paja rätt mycket. Och jag vet vad allt beror på. Det beror antagligen på pappa. Att någon man älskade, någon som betydde så mycket, någon som alltid fanns där försvann helt plötsligt ut ur ens liv. Man förstår inte förän i efterhand hur mycket ens liv påverkas.
Men jag vill bara inte stådär och se på medans någon tar förväl. Jag vill inte vara det jag är nu. Jag vill vara den glada positiva Malin som jag alltid har varit. Men justnu är det osäkerheten på vad andra tycker och tänker om mig som spelar roll, och jag vill höra det. Jag vill inte bli förbisett. Jag finns, jag är en människa, och jag behöver.

Just nu behöver jag Samuel, jag vill höra och jag vill känna att han vill och behöver mig i sitt liv. Jag vill kramas och höra att allt är bra. Jag vill höra hans röst säga att jag inte behöver känna så här.

Samuel är en av de finaste och underbaraste människor som finns i mitt liv. Och att tvivla på vad den personen man älskar så mycket egentligen känner. Det känns som om världen rasar samman, även om den inte gör det.

Marcus och Emelie har låtit mig vara här, med dom för att jag varit ledsen idag. TACK, jag uppskattar det! Men att se två människor kramas och pussas och tycka om varandra har kanske inte varit det bästa för mig idag. Men sällskapet har varit värt otroligt mycket. Jag funderar på att dra hemåt, är ju i Torshälla. Men det går inga bussar, ingenting just nu vad jag vet. Så Kanske bättre att sitta vaken hela natten istället för att ligga och försöka sova med tårarna rinnande ner från kudden. Men vad vet jag just nu..

Mamma är nummer 1. Hon ställer banne mig alltid upp. Jag älskar henne för det. Jag säger aldrig det, men jag känner så, och tänker så ofta! Jag måste ha världens bästa mamma.

Nej, det är inte värsta farväl brevet. Jag ska inte ta livet av mig. Jag känner mig bara otroligt ledsen. Och jag vet inte, jag har väl ingen direkt anledning till det. Men så är det. Jag blir bättre snart. Jag mår säkert bättre redan imorgon. Life goes on, som man säger.
Jag funderar faktiskt på att åka till Örebro imorn. Jag behöver.. Jag behöver Samuel. Jag saknar honom... Vet låter värsta "needy" i know.. Its not the case. Men han vet hur han ska göra för att få mig att må som bäst.